Aversiva träningsmetoder har negativ påverkan på hunden

Att bestraffa en hund när den gör fel är varken etiskt eller speciellt effektivt. Hundens inlärningsförmåga hämmas och allvarliga problembeteenden kan uppstå. Trots detta är det många hundtränare som fortfarande använder sig av dessa metoder. Varför? 

Aversiva träningsmetoder kallas även traditionella träningsmetoder och baseras på inlärning via straff och korrigeringar. Enligt mig är träningen varken etiskt eller speciellt effektivt, men det fungerar om en gör det på rätt sätt. 

Lätt att göra fel
Det folk brukar göra fel vid bestraffningsbaserade träningsmetoder är att korrigeringarna är alldeles för veka och att föraren måste korrigera flera gånger med ökande styrka. Hunden vänjer sig då vid de mer och mer hårda korrigeringarna och tillslut måste vi som förare verkligen ta i från tårna för att hunden ska lyssna. Å andra sidan slås hundens korttidsminne ut om vi tar i för mycket, och hunden minns inte vad den blivit korrigerad för.
En annan stor problematik är att hunden tar in mer information än vad vi vill i korrigeringen. Att koppla ihop vissa miljöer med vår korrigering kan skapa rädsla och osäkerhet vi inte hade räknat med.  Felkorrigeringar av det slaget är väldigt svåra att reparera och vi kan få ordentliga problembeteenden vid korrigeringar som gått fel. 

Det är även väldigt svårt att få hunden att förstå vad vi menar med våra korrigeringar och att göra träningen effektiv. En korrigering skall inträffa precis när hunden gör fel och om vi är långsamma med vår timing kommer hunden inte förstå vad det är vi korrigerar hen för. Samma sak gäller för belöningsbaserade träningsmetoder men att belöna vid fel tillfälle sätter inte samma spår som en felplacerad bestraffning.  

Påverkar hundens inlärningsförmåga
Många människor brukar skilja på uppfostran och inlärning hos hund för att rättfärdiga traditionella träningsmetoder, men detta är ett falskt påstående. Inlärning sker hos vår hund hela tiden, och för vår hund är all inlärning samma sak. Då de aversiva metoderna bygger på hot, rädsla och ibland till och med smärta så får vi tillslut en psykiskt nedbruten hund utan glädje för inlärning. Det är inte ovanligt att hunden försätts i ett tillstånd kallat inlärd hjälplöshet, alltså att den har blivit så pass bannad för hens beteenden att hen blir apatisk.

Dominans och rangorgningens myter
De allra vanligaste argumenten till att en ska arbeta med aversiva träningsmetoder tar upp dominans och rangordning som främsta anledning. Vi måste vara dominanta över hunden för att den inte ska dominera oss. Tänket kommer från psykologen Schjedrup-Ebbe och en studie han gjorde på höns år 1922. Han fann att höns som hade begränsad tillgång till mat började hacka på varandra utefter ett visst mönster. Höna nummer ett hackade på alla andra hönor och fick då mest mat. Höna nummer två hackade på alla förutom höna nummer ett och fick mest mat, höna nummer tre på alla utom ett och två, etc. Detta kom att kallas för hackordning. På grund av denna studie exploderade forskningen kring djur och beteenden. Under 30-, 40-, och 50-talet gjordes en hel del liknande studier på olika slags djur. De började kalla dessa beteenden för rangordning eller hierarki då begreppet ”hackordning” syftade till hönsens aggressiva hackbeteenden gentemot varandra. 

I början på 60-talet kom alla dessa studier att kritiseras för att de endast använt djur i fångenskap med begränsade tillgångar som försöksdjur. Rangordningen var alltså ett sjukdomstillstånd, ett tecken på att en flock inte var i harmoni. Desamma gällde såklart studierna på vargars flockar. Nyare studier visar att den fria vargen lever i familjegrupper utan vidare hierarkisk uppsättning. Det finns en mamma-varg och en pappa-varg som leder flocken och som delar ut uppgifter till de övriga vargarna, varje varg får göra det den är bäst på, oavsett ålder eller kön. Rangsystemet är alltså en myt eller en missuppfattning redan från början, och har ingenting med våra hundars, eller vargars, beteende att göra. Den rangordning som vargar har i det fria (eller i fångenskap) går heller inte att applicera på hundars beteende gentemot oss då rangordning inte går över arter.

Dominans är också ett väldigt missuppfattat begrepp. I etologiska termer så betyder dominans företräde. Det krävs alltså en tillåtelse från en annan individ för att ett djur skall kunna vara dominant. Dominans har alltså enbart en funktion i de ögonblick då resurserna är begränsade. Vi kan alltså inte ha en dominant hund, utan endast en hund som gör en dominant handling, ifall resurserna är skrala. Då dominans har en annan betydelse för oss människor, oftast kopplat till makt, uppstår problem. I de tillfällen där vi människor pratar om en dominant hund, till exempel när vår hund vaktar sin matskål, verkar det snarare saknas ett förtroende och en tillit till ägaren, antingen beroende på urbeteendet att vakta sin mat eller på grund av tidigare erfarenheter med andra männskior.

Symptombehandling
Bestraffningsbaserad träning är alltid symptombehandling. Vi tar aldrig bort orsaken till problemet utan vi lär hunden att trycka undan känslorna och inte agera på dem. Dels brukar det betyda att hunden utför sin ovana när vi inte är med, men även att hunden inte får utlopp för något den faktiskt kanske behöver få utlopp för (jakt till exempel). Sådana beteenden brukar alltid leda till att hunden hittar på andra jobbiga saker istället, till exempel tugga sönder saker i hemmet eller göra utfall på människor och hundar. Vi ersätter alltså ett problem med ett annat. 

Hunden gör det som lönar sig, oavsett om det är att undvika straff eller att få någonting gott. Aversiva träningsmetoder är krångligt att få till, tär på förtroendet hos vår hund och hen blir  initiativlös och passiv. Vill vi inte hellre ha en hund som tar initiativ och försöker göra rätt än en hund som inte gör någonting alls?